Nu är det 4 dagar sedan jag kom hem från underbara helgen med en av mina bästa vänner och en konsert jag längtat till i ett halvår.
Börjar så smått komma ner på jorden, men är fortfarande lite uppe i det blå.
Helt sjukt.
Helt helt sjukt.
När jag träffade Bryget BFF tog det 1 minut så var vi tillbaka i vänskapen - trots att det är flera år sedan vi sågs senast.
Det är äkta vänskap!
Jag citerar hennes ord:
“20 years of friendship means friendship for life.”
Vissa vänner växer man ifrån, men några finns kvar i samma anda.
DEPECHE MODE ❤️
Jovars, jag började gråta när de först kom in på scenen (förstås! det var väntat) och jag stampade i golvet.
Vi hade sittplats, men den där stolen satt jag inte i en enda gång under spelningen!
Upplevelsen kan omöjligt beskrivas i ord - det går inte.
CRASHBANGBOOM!
Glädje.
Dans.
Tjohoo.
Ohhhhhh.
Hjärtat hoppar ur så jag måste hålla knytnäven på bröstet.
Under konserten upptäckte jag att min flat mate, London 1997, också var där och vi träffades utanför efteråt.
Herregud!
Helt otroligt att jag överlevt detta utan att få en hjärtattack.
En hjärtattack i bemärkelsen kärlek till vännerna och till musiken.
Hur kan man på två dagar ha upplevelser som motsvarar två månader av vardagslivet?
Jag träffade nämligen två andra fina personer på lördagskvällen…
Jag kom tillbaka till vandrarhemmet, görtrött.
Skönt det ska bli att bara ta en dusch och gå och lägga mig, tänkte jag.
Men så började jag prata med två tjejer från Michigan.
Jag kan inte låta bli att prata, att fråga, att vara nyfiken, (och i detta fall) att ge råd och tipsa om Svenska saker.
Blev ett 2 timmar långt samtal och tröttheten fanns inte längre såfort samtalet startade.
Musik är livet!
Människo-möten är livet!
0 kommentar(er)
