Festivalqueen

Del 3:2 - Ständigt törstig

Innan jag fortsätter min berättelse ska jag ha lite mellansnack och prata om vatten.

Vatten - denna ädla dryck.


Ständigt törstig var jag vid tvångsinläggningen på psyk.


Jag blev nämligen restrigerad med 0,7 liter vatten om dagen, för de tyckte att jag kissade så ofta och drack för mycket av denna fina dryck.

Vid ett tillfälle en av de första dagarna bad ett par sköterskor om ett “möte” och konfronterade mig med frågan om jag tog vätskedrivande medel.

Hur nu det skulle ha gått till…

När jag kom visiterade de mig från topp till tå. Kollade skorna och skakade jackan.

Jag hade bara de kläder som jag bar vid tillfället vid kollapsen i motionsspåret.

Några andra tillhörigheter hade jag inte med mig, förutom några presenter från vänner som besökt mig under veckan på MAVA.

(Inte ens mobilen hade jag - den låg hemma på soffbordet.)


Som jag räknade…

Jag räknade och räknade.

Om jag tar så här mycket av vattnet nu, så har jag ju inte så det räcker till maten sen.

Vattnet var alltid slut i slutet av dagen och det var klister i munnen.

Jag vaknade på natten och kunde inte somna om för jag var så törstig.

Jag var ständigt muntorr och hade ofta huvudvärk, vilket jag sällan har annars.


Jag riktade dreglande blickar mot den fina Vatten-automaten när jag gick förbi den.

Där kunde man välja iskallt still or sparkling - YUM!

Istället fick jag be personalen om påfyllning från en tillbringare som de förvarade i kylskåpet med hänglås.

“Hur mycket är det kvar?”

Samma fråga från mig varje gång jag skulle fylla på.


Jag försökte smuggla vatten ibland, ifall jag lyckades sno min näringsdrycksflaska innan personalen tog den från bordet kunde jag okynnes-fylla den med vatten vid något obemärkt tillfälle. He he he.

(detta förstås vid tillfällen då jag inte hade vak 24-7 med en personal högst 1 meter ifrån mig konstant)


Kanske ni kan förstå att jag gick bärsärka när psyk-Anders fick psykbryt och välte hela soff-bordet där mitt vattenglas stod!


Vatten.

Den bästa av drycker. 

Del 3:1 - första dagen på psyk

Första dagen på min första upplevelse av vad en psykiatrisk avdelning innebär. 

Så lite jag visste då... 
Så lite jag visste om vad ett fängelse är - 
ett fängelse både i min egen hjärna och nu också någon som kontrollerade mitt fängelse. 
Den ekvationen är svår att få ihop, så det är nog därför jag minns det så starkt. 

-------

Som sagt, första gången jag blev inlagd var det för att jag kollapsade i motionsspåret.

Jag blev hämtad med ambulans och låg på hjärtintensiven i 1 vecka med bevakning av min hjärtfrekvens 24-7 och blev sondmatad.


Jag protesterade när de ville sätta in en sond:

  • Men kan jag inte bara gå upp med vanlig mat?

  • Nej, sa läkaren, det kommer vara omöjligt i det skick du befinner dig i nu.


Så jag fick sond och stämpeln LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård).


Jag blev körd i rullstol i snön över till den psykiatriska avdelningen från MAVA en sen eftermiddag. Det kändes väldigt märkligt, jag var ju kapabel att gå själv!

Jag skämdes när jag hälsade på folket på den nya avdelningen där jag satt i min rullstol med sonden i näsan.

Men jag minns att jag var glad att de hade kommit och hämtat mig från MAVA precis när middagen skulle serveras, så då slapp jag den! Och på psyk var middagen redan överstökad!

Underbart.

Jag hade, om möjligt, ännu svårare att äta nu när jag visste att jag fick multi-massor extra energi genom sonden tre gånger om dagen á 500 kcal.


Det blev lite rörigt, den där första kvällen. Jag skulle skrivas in och hade även ett kort möte med den jourhavande läkaren.

Men mitt rum var väldigt fint, avdelningen var ganska ny och fräsch och hade öppen planlösning i det gemensamma utrymmet. I mitten var det ett stort pyramidformat glastak, så det var väldigt ljust och fint.


Så alla formaliteter som skulle klaras av tog ganska lång tid och dessutom strulade min sondslang, så de fick dra ut den och sätta in den igen. Ännu en gång processen att få en slang nedkörd i näsan alltså.


Vid 22-tiden var jag helt slut och jag fick äntligen krypa ner under täcket.

Då kom en skötare in med en tallrik fil i näven.

Jag vägrade sleva i mig den där filen - jag var så trött att ögonen höll på att falla igen och jag orkade definitivt inte med några mer psykiska påfrestningar den dagen.

Då tog skötaren upp skeden och försökte MATA MIG!

Det var en av de mest förnedrande upplevelser jag varit med om.

(Det här är bara början... 
Början på en mycket lång resa.) 

HÄR SLUTAR KARTAN

Freddie Wadling


Här slutar kartan
här slutar allmän väg
vänd om vänd tillbaka

du kan ännu ändra dig
fågelns skri i skogen
trädens döda sång
det är bara djup en skog ska ha
om du vänder om

Den som är blåögd som ett barn
den som vill dö som om levt livet klart
den som har sovit på alla gator i stan
går säker här och går säker genom Central Park

Här slutar kartan
det är därför du är här
på våran karta finns inte plats för ditt begär
ingen plats för drömmar
eller frågor, bara svar
för världen är använd
det finns inget syre kvar 


Skriv inläggstext 

Dagbok från psyk Östra Sjukhuset Göteborg 2007

Oj då. 

Jag visste jag hade min dagbok sparad från Östra sjukhusets psyk någonstans, men jag häpnade över bibban jag hittade 😯 
Jag skrev rent hela dagboken sen när jag blev utskriven, organiserade i kapitel och lade till fotnoter där det behövdes. 
Det blev 179 A4-sidor... 

Det var som terapi för mig att ha något att pyssla med när jag kom ut från att ha blivit instutionaliserad på dår-huset (ordet taget från en patient jag träffade där inne 😊) 
Jag hade något att koncentrera mig på när jag helt plötsligt var ensam i lägenheten efter att ha haft sällskap i stort sett 24-7 i 4 månader... 

Jag skickade faktiskt in det till ett par bokförlag, men fick avslag. 

Då gav jag upp. 
Fortsatte naturligtvis att skriva, men nu finns alla texter i en enda röra i anteckningsböcker, lösa lappar, digitala dokument och i sociala medier... 
Men visst finns materialet, som en god vän sa en gång. 

Numera är jag kanske inte så intresserad av att just ge ut en bok, men jag delar min historia med skräckblandad förtjusning här istället. 
(känns lite mer lättsamt på en blogg - mer opretentiöst på något sätt) 

Här är en bråkdel av vad jag skrev för 10 år sedan: