Festivalqueen

Dressyrminnen med bästa vännen

Folly och jag.

Det är knäpptyst på läktaren där publiken sitter andaktigt och tittar på vårt program.

Det är så tyst att det hörs när hovarna knäpper i gruset.

Vi är så koncentrerade, Folly och jag, att vi inte bryr oss om publiken.

Vi har övat och slitit tillsammans inför detta och nu gäller det.

Folly är putsad, ryktad flera gånger dagen innan och fått fin fläta i svansen.

Sedan ryktad igen noggrant på tävlingsdagen efter transportbestyr.

Jag har finlir med hårnät under hjälmen och vita handskar när jag hälsar på domaren innan vi börjar programmet.

Det mycket noga inövade programmet.

Allt handlar om precision.

Först övade jag programmet själv hemma på den rektangulära mattan i flickrummet där jag struttade runt, sedan med Folly i paddocken.

Alla moment ska vara på exakt rätt plats, alla moment exakt utförda vid den rätta bokstaven.

(Vi hade ju rätt kul tillsammans emellan också med lek, men inne på arenan på tävling var det största koncentration och allvar. Men jag älskade allt! Både leken och kramarna och precisionsträning och kärleken.)

Jag var alltid irriterad på mamma vid framridningen om hon försökte säga något om ridningen, sen irriterad om hon inte angav exakt tid för min tävlingsritt.

Alltid svår avvägning hur mycket vi skulle värma.

Jag kände min häst - det var viktigt i detta ögonblick.

Om han var för lite uppvärmd var han seg i kroppen, sen kom ögonblicket då vi var samspelta och bara BÄST tillsammans - det var då det var bäst att gå in.

Om det gick över tiden blev det lojt.

Det rätta ögonblicket.

Oftast gick det bra för oss inne på tävlingsarenan, men inte alltid.

En gång kunde jag inte hålla mig för skratt när jag avslutade hälsning till domaren efter ritten för att jag var så glad.

En annan gång grät jag när vi gick ut.

Men oftast gick det bra.

Framför allt hade jag en underbar vän - han hette Folly.


Folly som vägrade fatta galopp när jag först fick honom, Folly som sedan lydde minsta hjälper på dressyrbanan och fattade galopp direkt från skritt (!)

- det kallar jag bästa vännen! 

Shitty food

Världens bästa burgare? 😕


Jag hamnade framför shitty tv-program när jag skulle inta min fabulösa, ekologiska middag, varav en del bestående av grödor upptagen ur jorden bara ett par timmar tidigare…


“Americans eat really shitty food.”

Citat från självaste Jureskog himself.

Sedan åker han hem till Sverige och representerar shitty McDonalds! 😈

Nae Asså!

Vari ligger hans yrkesstolthet frågar jag mig?


Från burgare som ska vara stekta på exakt rätt sätt, bröd bakat med kärlek, riktig ost och dressing gjord från grunden till slappa rundlar med smältost och tillsatser…


Ja, det hör ju till saken att jag alltid avskytt matkedjan McDonalds och tycker det är synd när professionella kockar viger sig åt kommissionen.


Förresten så fuskas det en hel del i andra, “vanliga” restaurangkök också. 👎

Halvfabrikat och djupfryst som representeras som hemlagat och man får betala 150 spänn för. Och så går man därifrån med tanken att “det där hade jag gjort bättre själv”.

Och när man frågar kocken om kryddblandningen och får svaret att det är hemligt - då osar det Piffi Allkrydda!

Nae Asså.  

När kroppen sviker och musiken tar en igenom

VEM BEHÖVER ÅRSKORT PÅ GYM NÄR MAN HAR ÅRSKORT PÅ BRÅVALLA! 😃

Det var tanken jag hade redan efter första dagen som volontärarbetare… Att det skulle vara fysisk påfrestande visste jag, eftersom jag har otaliga festivaler och erfarenheter av volontärarbete i bagaget. Vad jag inte hade i beräkningen var att min fot, som brukar strula visserligen, totalt skulle crascha denna gång - det räknade jag då rakt inte med!

CRASCH BANG BOOM for real!


Bråvalla-veckan, en gång om året, räcker för ett helt år av motion för mig jämfört med hur mitt vardagliga liv ser ut.

Bråvalla är stort (!!!) Det är långa avstånd till allt. Har man dessutom inte toa, mat och sovplats inom 4 väggar blir det en del promenerande fram och tillbaka i intervaller.

Och då har vi bara kommit till steg 1 på Maslows behovstrappa…


Gym sen då:

Tränade armar-knä-och böj i några timmar varje dag genom kroppsvisitering i säkerhetskontrollen i 6 timmar i två dagar.

De nästföljande två dagarna patrullerade jag campingområden tillsammans med säkerhetsvakter i 6 timmar i sträck och allt däremellan försökte hinna se så många band som möjligt - alltså återigen en massa promenerande mellan scenerna.

Det blir ganska många mil...


Innan foten bröt ihop hade jag fantastiska stunder i form av självförverkligande (enligt Maslow).

Allt slit ger belöning i form av MUSIK 🎶, av att träffa heeeelt fantastiska människor, skratta, prata och bara gå omkring med ett stort flin på läpparna 😂

Lite starstruck moments eftersom jag får lov att gena genom backstageområdet, njuta av musiken live, lyckan när man får kroppsvisitera en uniformsklädd polis som ska in på området 😄, besökare som vill ha en kram när jag ber dem sträcka ut armarna (det får de så gärna!) och en massa annat bara roligt ❤️

Mitt liv är fantastiskt när jag får göra det jag älskar, dvs lyssna på musik och träffa härliga människor!


Den fjärde och sista jobbdagen började det bli riktigt jobbigt med min fot, min hälsporre. Under dagen blev det värre och värre och jag började få panik eftersom jag visste att jag var tvungen att gå snabbt 1 km för att hinna se den konsert som var allra viktigast för mig under hela festivalen.

Jag skulle nämligen gå av mitt pass kl 17 och Henrik Berggren skulle börja spela på andra sidan området exakt samma tid.


💗 HENRIK BERGGREN 💗
Min man! Min kärlek forever.

Vad gör man inte för kärleken och vad gör man inte för musiken…
Jag haltade fram så fort jag kunde och SKREK av smärta!
Jag skämtar inte, jag överdriver inte och jag klassar mig själv som en person med ganska hög smärtgräns.
Under promenaden var det hög ljudvolym runtomkring så kanske inte så många hörde att jag skrek eller att tårarna rann av smärta och det flimrade framför ögonen.
SÅ VIKTIG VAR DEN HÄR KONSERTEN FÖR MIG!
Äntligen framme fick jag min belöning och det var värt all smärta. ❤️
Längst fram naturligtvis och jag älskade varje minut.


En gentleman såg att jag hade svårt att gå med foten ifrån scenen efteråt så han BAR mig 10 meter där jag kunde sitta i gräset och gick och fyllde på min vattenflaska åt mig. Jag tänkte jag skulle vila lite och sedan försöka ta mig “hem” den dryga kilometern…
Men båda benen började svullna och smärtan blev värre.

Några skickade efter Röda korset, men jag vägrade ta emot hjälpen:

“Ni har så mycket viktigare saker att göra därute på fältet! Jag vet det, för jag har varit där och jobbat… Jag klarar mig själv.”

Men det gick inte - jag kunde inte gå…

Ett stort nederlag för mig själv.

Men jag hade bara ett ben, en hyfsat tung bag från jobb-passet med extrakläder och annat nödvändigt, en dryg kilometer att gå “hem”... Och båda benen blev så uppsvullna att det stack i dem.


Så jag fick lov att kasta in handduken.
Jag fick bli hämtad av Röda korset ändå till slut och körd i bumpande släpvagn framför fyrhjuling till sjukstugan. 

(Trots hela sorgliga historien kunde jag inte låta bli att tycka att det var lite kul att bli körd på den där.) 

Jag fick träffa en läkare och undersökt, men fan, det började ju ramla in folk nu när klockan hunnit en bra bit efter 21…

Jag vet av erfarenhet hur det är på akuten så jag tänkte “här blir jag sittandes…”

Så jag klädde på mig mina strumpbyxor igen och hoppade ut på ett ben från sjuktältet.


Där ute på planen fick jag ändå lite belöning i form av ljusshow från en av scenerna på avstånd.

Efter mycket om och men kunde jag i alla fall fixa en limo (fyrhjuling) så jag kom hem till slut (det tog en timma innan de kom).


På grund av min skadade fot missade jag hela sista kvällen, så istället för att kolla på band ägnade jag kvällen åt att försöka ta mig “hem”. Och att vara ledsen över att jag då alltid ska hamna på sjukhus!

Just då kändes det som att hela mitt LIV har varit en enda lång sjukhushistoria! (vilket ju till viss del är sant)

Jag är TRÖTT på sjukhus!

Jag är trött på väntetider och sjukhusmiljöer!

Såååå trött!


MEN jag fick se ljusshow medans jag väntade på skjuts till mitt provisoriska hem, sedan eskorterad på min limo genom hela området, fick vinka adjö och fick stjärtmassage på köpet 😊


Under resan genom området fick föraren dessutom ett larm om en kille som låg på marken vid ett ställe, så vi fick ta en runda till runt området 👍 (Det var ok med mannen, bara lite överförfriskad och trött.)

Vi stannade limon precis framför en scen och jag fick njuta en sista gång av live-musik medans föraren pratade med killen och försäkrade sig om att han var ok.

Jag sittdansade lite och njöt av ögonblicket.


Nu har jag hoppat på kryckor i över en vecka, foten smärtar fortfarande och jag räknar med att kryckorna får vara min vän i ytterligare en vecka…

Så gym-kortet räcker ett tag till framöver - armarna, skuldrorna och höger stjärt får sig nämligen en rejäl genomkörare varje dag 😉


Men aldrig att jag ångrar den där skrikpromenaden!
Den är värd all smärta jag känner efteråt för jag fick se min älskling!

Så mycket älskar jag honom!

My man!

Forever and ever!