Festivalqueen

LPT

Jag hoppar ett stort kliv här, mellan del 1 och del 2.

Emellan hade jag rest och bott utomlands, utbildat mig till lärare, jobbat som lärare.

Haft fantastiska tider i London och New York, fått massor av nya erfarenheter, träffat nya människor, levt livet som student i Linköping och NATURLIGTVIS varit på The best ever studentklubben Herrgårn varje torsdag och lyssnat på live-musik när jag pluggade på universitetet i Linköping.

Anorexin fanns alltid där i bakgrunden.

Men jag bet ihop och körde ändå.

Jag minns min strategi för att orka torsdagarna på Herrgårn - jag drog i mig 5 bananer på eftermiddagen, sen kunde jag rocka fett tills stället stängde.

Och då menar jag bokstavligen enbart 5 bananer på hela dagen - inget mer.

(Ja, kaffe då och öl på kvällen…)

När jag jobbade som lägerledare på ett summer-camp på Long Island i New York tyckte det var jobbigt att behöva sitta med camparna frukost, lunch, middag och försöka truga i mig maten - måste ju föregå med gott exempel och jag var livrädd att folk skulle fatta att jag led av en ätstörning.

Likaså när jag jobbade som lärare.

Man hade lunch-tjänst, eller vad jag ska säga att det kallas…

Jag var tvungen att betala 10 kr varje dag för en måltid jag inte ville ha, för att det ingick i mina arbetssysslor!

Dvs - jag fick betala dubbelt upp:

Jag fick ångest-plåga mig igenom de där måltiderna och var tvungen att betala för dem i pengar dessutom, trots att jag var i tjänst och skulle se till att barnen skötte sig i matsalen.

Jag hade inga problem att vara “matsals-polis” men att sitta och äta med barnen och visa god min när jag petade i maten (som bamba-tanterna hade slafsat upp i stora portioner på min tallrik) var en ren plåga!

Sen hade jag ett enormt motions-tvång, och det är där LPT:n kommer in i bilden.

En dag - faktiskt på min namnsdag - på Anna-dagen, den 9 december 2007, kollapsade jag i motionsspåret i Skatås.

Någon snäll person hjälpte mig, lät mig låna telefon och jag ringde min kompis och kollega.

(Förresten kan jag meddela att jag är evigt tacksam för ALLA mina kollegor på Ugglum skola! De vurmade alltid för mig! ❤️)

Gunilla. Hon kom som ett skott.

Tog bilen så långt det gick och sprang resten tills hon nådde min punkt.

Hon hade tagit med sig juice i en flaska som jag klunkade i mig i desperation - trots att anorexi-jävulen förbjöd juice.

Det var nog då jag förstod allvaret för första gången - när jag kände att benen inte bar mig längre, allt var ett töcken och jag var alldeles yr.

Gunilla ringde ambulans.

Gunilla och personen med telefonen stöttade mig på var sin sida från stigen till spåret där ambulansen kunde komma fram skapligt…

Det var så jag hamnade på MAVA - hjärtintensiven.

Jag fick ha en apparat (typ handväska över axeln med ett tungt skrälle hängandes) som visade min hjärtfrekvens i en hel vecka. Det var lite trixigt att hitta en bekväm sovställnig kan jag säga.

Det hände att de väckte mig på natten och gav mig sprut i armen för att jag var för låg…

Fy fan!

Och så tvingade de mig att få sond.

Fy fan!

Jag vägrade först, så det var då de satte mig på LPT - Lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Att få ett jävla rör nerkört i näsan är inte trevligt, men för mig var nog det värsta att det kom en massa energi ner i magen som jag inte hade kontroll över.

En mycket märklig känsla - magen blir mätt, men jag har inte tuggat maten…?

Efter en vecka blev jag inlagd på psyk. Där var jag kvar i 4 månader.

En av de märkligaste upplevt jag dittills upplevt.

Mer om psyk kommer i del 3.