VEM BEHÖVER ÅRSKORT PÅ GYM NÄR MAN HAR ÅRSKORT PÅ BRÅVALLA! 😃
Det var tanken jag hade redan efter första dagen som volontärarbetare… Att det skulle vara fysisk påfrestande visste jag, eftersom jag har otaliga festivaler och erfarenheter av volontärarbete i bagaget. Vad jag inte hade i beräkningen var att min fot, som brukar strula visserligen, totalt skulle crascha denna gång - det räknade jag då rakt inte med!
CRASCH BANG BOOM for real!
Bråvalla-veckan, en gång om året, räcker för ett helt år av motion för mig jämfört med hur mitt vardagliga liv ser ut.
Bråvalla är stort (!!!) Det är långa avstånd till allt. Har man dessutom inte toa, mat och sovplats inom 4 väggar blir det en del promenerande fram och tillbaka i intervaller.
Och då har vi bara kommit till steg 1 på Maslows behovstrappa…
Gym sen då:
Tränade armar-knä-och böj i några timmar varje dag genom kroppsvisitering i säkerhetskontrollen i 6 timmar i två dagar.
De nästföljande två dagarna patrullerade jag campingområden tillsammans med säkerhetsvakter i 6 timmar i sträck och allt däremellan försökte hinna se så många band som möjligt - alltså återigen en massa promenerande mellan scenerna.
Det blir ganska många mil...
Innan foten bröt ihop hade jag fantastiska stunder i form av självförverkligande (enligt Maslow).
Allt slit ger belöning i form av MUSIK 🎶, av att träffa heeeelt fantastiska människor, skratta, prata och bara gå omkring med ett stort flin på läpparna 😂
Lite starstruck moments eftersom jag får lov att gena genom backstageområdet, njuta av musiken live, lyckan när man får kroppsvisitera en uniformsklädd polis som ska in på området 😄, besökare som vill ha en kram när jag ber dem sträcka ut armarna (det får de så gärna!) och en massa annat bara roligt ❤️
Mitt liv är fantastiskt när jag får göra det jag älskar, dvs lyssna på musik och träffa härliga människor!
Den fjärde och sista jobbdagen började det bli riktigt jobbigt med min fot, min hälsporre. Under dagen blev det värre och värre och jag började få panik eftersom jag visste att jag var tvungen att gå snabbt 1 km för att hinna se den konsert som var allra viktigast för mig under hela festivalen.
Jag skulle nämligen gå av mitt pass kl 17 och Henrik Berggren skulle börja spela på andra sidan området exakt samma tid.
💗 HENRIK BERGGREN 💗
Min man! Min kärlek forever.
Vad gör man inte för kärleken och vad gör man inte för musiken…
Jag haltade fram så fort jag kunde och SKREK av smärta!
Jag skämtar inte, jag överdriver inte och jag klassar mig själv som en person med ganska hög smärtgräns.
Under promenaden var det hög ljudvolym runtomkring så kanske inte så många hörde att jag skrek eller att tårarna rann av smärta och det flimrade framför ögonen.
SÅ VIKTIG VAR DEN HÄR KONSERTEN FÖR MIG!
Äntligen framme fick jag min belöning och det var värt all smärta. ❤️
Längst fram naturligtvis och jag älskade varje minut.
En gentleman såg att jag hade svårt att gå med foten ifrån scenen efteråt så han BAR mig 10 meter där jag kunde sitta i gräset och gick och fyllde på min vattenflaska åt mig. Jag tänkte jag skulle vila lite och sedan försöka ta mig “hem” den dryga kilometern…
Men båda benen började svullna och smärtan blev värre.
Några skickade efter Röda korset, men jag vägrade ta emot hjälpen:
“Ni har så mycket viktigare saker att göra därute på fältet! Jag vet det, för jag har varit där och jobbat… Jag klarar mig själv.”
Men det gick inte - jag kunde inte gå…
Ett stort nederlag för mig själv.
Men jag hade bara ett ben, en hyfsat tung bag från jobb-passet med extrakläder och annat nödvändigt, en dryg kilometer att gå “hem”... Och båda benen blev så uppsvullna att det stack i dem.
Så jag fick lov att kasta in handduken.
Jag fick bli hämtad av Röda korset ändå till slut och körd i bumpande släpvagn framför fyrhjuling till sjukstugan.
(Trots hela sorgliga historien kunde jag inte låta bli att tycka att det var lite kul att bli körd på den där.)
Jag fick träffa en läkare och undersökt, men fan, det började ju ramla in folk nu när klockan hunnit en bra bit efter 21…
Jag vet av erfarenhet hur det är på akuten så jag tänkte “här blir jag sittandes…”
Så jag klädde på mig mina strumpbyxor igen och hoppade ut på ett ben från sjuktältet.
Där ute på planen fick jag ändå lite belöning i form av ljusshow från en av scenerna på avstånd.
Efter mycket om och men kunde jag i alla fall fixa en limo (fyrhjuling) så jag kom hem till slut (det tog en timma innan de kom).
På grund av min skadade fot missade jag hela sista kvällen, så istället för att kolla på band ägnade jag kvällen åt att försöka ta mig “hem”. Och att vara ledsen över att jag då alltid ska hamna på sjukhus!
Just då kändes det som att hela mitt LIV har varit en enda lång sjukhushistoria! (vilket ju till viss del är sant)
Jag är TRÖTT på sjukhus!
Jag är trött på väntetider och sjukhusmiljöer!
Såååå trött!
MEN jag fick se ljusshow medans jag väntade på skjuts till mitt provisoriska hem, sedan eskorterad på min limo genom hela området, fick vinka adjö och fick stjärtmassage på köpet 😊
Under resan genom området fick föraren dessutom ett larm om en kille som låg på marken vid ett ställe, så vi fick ta en runda till runt området 👍 (Det var ok med mannen, bara lite överförfriskad och trött.)
Vi stannade limon precis framför en scen och jag fick njuta en sista gång av live-musik medans föraren pratade med killen och försäkrade sig om att han var ok.
Jag sittdansade lite och njöt av ögonblicket.
Nu har jag hoppat på kryckor i över en vecka, foten smärtar fortfarande och jag räknar med att kryckorna får vara min vän i ytterligare en vecka…
Så gym-kortet räcker ett tag till framöver - armarna, skuldrorna och höger stjärt får sig nämligen en rejäl genomkörare varje dag 😉
Men aldrig att jag ångrar den där skrikpromenaden!
Den är värd all smärta jag känner efteråt för jag fick se min älskling!
Så mycket älskar jag honom!
My man!
Forever and ever!