Folly och jag.
Det är knäpptyst på läktaren där publiken sitter andaktigt och tittar på vårt program.
Det är så tyst att det hörs när hovarna knäpper i gruset.
Vi är så koncentrerade, Folly och jag, att vi inte bryr oss om publiken.
Vi har övat och slitit tillsammans inför detta och nu gäller det.
Folly är putsad, ryktad flera gånger dagen innan och fått fin fläta i svansen.
Sedan ryktad igen noggrant på tävlingsdagen efter transportbestyr.
Jag har finlir med hårnät under hjälmen och vita handskar när jag hälsar på domaren innan vi börjar programmet.
Det mycket noga inövade programmet.
Allt handlar om precision.
Först övade jag programmet själv hemma på den rektangulära mattan i flickrummet där jag struttade runt, sedan med Folly i paddocken.
Alla moment ska vara på exakt rätt plats, alla moment exakt utförda vid den rätta bokstaven.
(Vi hade ju rätt kul tillsammans emellan också med lek, men inne på arenan på tävling var det största koncentration och allvar. Men jag älskade allt! Både leken och kramarna och precisionsträning och kärleken.)
Jag var alltid irriterad på mamma vid framridningen om hon försökte säga något om ridningen, sen irriterad om hon inte angav exakt tid för min tävlingsritt.
Alltid svår avvägning hur mycket vi skulle värma.
Jag kände min häst - det var viktigt i detta ögonblick.
Om han var för lite uppvärmd var han seg i kroppen, sen kom ögonblicket då vi var samspelta och bara BÄST tillsammans - det var då det var bäst att gå in.
Om det gick över tiden blev det lojt.
Det rätta ögonblicket.
Oftast gick det bra för oss inne på tävlingsarenan, men inte alltid.
En gång kunde jag inte hålla mig för skratt när jag avslutade hälsning till domaren efter ritten för att jag var så glad.
En annan gång grät jag när vi gick ut.
Men oftast gick det bra.
Framför allt hade jag en underbar vän - han hette Folly.
Folly som vägrade fatta galopp när jag först fick honom, Folly som sedan lydde minsta hjälper på dressyrbanan och fattade galopp direkt från skritt (!)
- det kallar jag bästa vännen!
0 kommentar(er)
