INNAN:
Jag ångest-kollar på Let's Dance.
Ångest-frenetiskvirkar.
För jag vet att på andra kanalen gästas mitt absoluta favorit-band Skavlan.
DEPECHE MODE.
Och jag vet inte hur jag kommer reagera när jag ser.
Jag vet inte om jag är redo för känslostormen.
Det kommer vara mitt älsklingsspråk i både tal (cockney) och musik, det kommer vara kloka tankar i intervjun, för det här är änna riktiga rävar.
Alla mina nära vet...
Plus både mamma och jag häpnade när min sk plastpappa idag sa:
"jodå, Depeche minns jag, när det strömmade ut sorgemusik från Annas rum"
Jag var 15 år då, nu är jag 41 och älskar dem fortfarande som gudar.
Jag satt på låset vid biljett-släpp i höstas för turné-premiären i Stockholm 5 maj så detta blir min preview.
Nu kör jag då...
EFTER:
När de tre gudarna kom ner för trappan och nästföljande 5 minuter känslostorm bölade jag.
Tårarna sprutade så dant att jag fick ta av mig glasögonen, för de immade igen!
Men när jag lugnat ner mig njöt jag av konversationerna på språket som jag förstår allra bäst näst efter mitt modersmål - cockney.
Bästa citatet, naturligtvis av Dave Gahan:
"Music always carried me through so much stuff and still does."
Värt ett äkta dela-citat på fuckin' fb!
Inni'! (översättning från cockney; isn't it, med betoning på sista stavelsen)
Och sen gick gudarna upp på scenen och då dog jag.
Nej, det gjorde jag inte.
Jag ställde mig upp, sträckte händerna upp i luften och njöt. Och ensam-discoda lite.
Femte maj!
Femte maj!
Fifth of May!
Fiff uff fuckin' May!
MUSIC CARRIED ME THROUGH SO MUCH STUFF AND STILL DOES...
❤
0 kommentar(er)
