Festivalqueen

Som sagt, första gången jag blev inlagd var det för att jag kollapsade i motionsspåret.

Jag blev hämtad med ambulans och låg på hjärtintensiven i 1 vecka med bevakning av min hjärtfrekvens 24-7 och blev sondmatad.

Jag protesterade när de ville sätta in en sond:

• Men kan jag inte bara gå upp med vanlig mat?

• Nej, sa läkaren, det kommer vara omöjligt i det skick du befinner dig i nu.

Så jag fick sond och stämpeln LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård).

Jag blev körd i rullstol i snön över till den psykiatriska avdelningen från MAVA en sen eftermiddag. Det kändes väldigt märkligt, jag var ju kapabel att gå själv!

Jag skämdes när jag hälsade på folket på den nya avdelningen där jag satt i min rullstol med sonden i näsan.

Men jag minns att jag var glad att de hade kommit och hämtat mig från MAVA precis när middagen skulle serveras, så då slapp jag den! Och på psyk var middagen redan överstökad!

Underbart.

Jag hade, om möjligt, ännu svårare att äta nu när jag visste att jag fick multi-massor extra energi genom sonden tre gånger om dagen á 500 kcal.

Det blev lite rörigt, den där första kvällen. Jag skulle skrivas in och hade även ett kort möte med den jourhavande läkaren.

Men mitt rum var väldigt fint, avdelningen var ganska ny och fräsch och hade öppen planlösning i det gemensamma utrymmet. I mitten var det ett stort pyramidformat glastak, så det var väldigt ljust och fint.

Så alla formaliteter som skulle klaras av tog ganska lång tid och dessutom strulade min sondslang, så de fick dra ut den och sätta in den igen. Ännu en gång processen att få en slang nedkörd i näsan alltså.

Vid 22-tiden var jag helt slut och jag fick äntligen krypa ner under täcket.

Då kom en skötare in med en tallrik fil i näven.

Jag vägrade sleva i mig den där filen - jag var så trött att ögonen höll på att falla igen och jag orkade definitivt inte med några mer psykiska påfrestningar den dagen.

Då tog skötaren upp skeden och försökte MATA MIG!